Vem skall tillbes som Gud?

Här följer min trosbekännelse som utgår från Reformationsbibeln och som är mycket enklare än alla människogjorda trosbekännelser som utgått från alla kyrkomöten.

Huvudrubrik för denna trosbekännelse är:
”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en” (5 Mos.6:4) 

Jag tror att:
 ”Gud är Ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh.4:24)

Jag tror att Gud har ett Ord: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det samma var i begynnelsen hos Gud.” (Joh. 1:1-2)

”Och han var klädd i en mantel som var doppad i blod; och det namn han har fått är ”Guds Ord” (Upp. 19:13)

Jag tror därför att Anden och Ordet är Ett, liksom Fadern och Sonen är Ett.

Jesus sa: ”Fadern är i mig och jag är i Fadern” (Joh. 10:38)

”Tron mig, jag är i Fadern och Fadern i mig” (Joh. 14:11)

”jag beder, att de alla må vara ett och att, såsom du Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro, att du har sänt mig” (Joh.17:21)

Jesus säger följande när han står på jorden och talar med Nikodemus:
”Och ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen. Människosonen, som är i himlen” (Joh. 3:13)

”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Sonen*, som är vid Faderns bröst, han har uppenbarat honom.” *UN: den enfödde Guden. (Joh. 1:18)

”Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Ni har varken hört hans röst någon gång eller sett hans gestalt.” (Joh. 5:37)

”Därför sade jag till er att ni skall dö i era synder. Ty om ni inte tror, att ”Jag Är”, skall ni dö i era synder” (grek. ego eimi. Se 2 Mos. 3:14f) (Joh.8:24)

Jesus Kristus är ”Jag Är” det vill säga, Abraham, Isak och Jakobs Gud, HERREN.

Sammanfattning: Jesus Kristus är Guds Son, Guds Ord, Faderns Ord och eftersom Fadern och Sonen är ett, så har han uppenbarat vem Gud är. Herren Jesus Kristus är Gud och därför tror jag att det är Han som det första budordet hänvisar till: ” DU SKALL INGA ANDRA GUDAR HAVA JÄMTE MIG”

Då kan vi förstå när Gud antog tjänareskepnad, när han kom i människogestalt och uppenbarade Faderns namn som Herren Jesus Kristus.

”Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig.”

(Joh. 5:43) ”Hosianna, Davids Son. Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matt. 21:9)

”Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre.” (Fil. 2:5-11)

Slutligen lyder denna trosbekännelse under Efesiebrevets 4:5-6:

”En Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i er alla.”

En Herre vars namn är Jesus Kristus.
” Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.” (Rom. 10:9)

En tro på Jesus Kristus.
”Jesus sade till honom: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh. 14:6)

Ett dop i Jesu Kristi namn. Dopet i vår Guds namn som är både Fader, Son och Helig Ande är:
”Då sade Petrus till dem: Omvänd er och låt var och en av er döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och ni skall få den Helige Ande som gåva.” (Apg. 2:38)

En Gud och allas Fader som sammanfattas i Jesus Kristus.
”Ty i honom (Jesus) bor Gudomens hela fullhet kroppsligen” (Kol. 2:9)

Vilken Gudom?
Svar: ”Gud är Ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh.4:24)
Jesus sa: ”Fadern är i mig och jag är i Fadern” (Joh. 10:38)

En Gud uppenbarad i Herren Jesus Kristus. Faderns kropp i skapelsen som är förstfödd innan himmel och jord skapdes.
”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.” (Kol.1:15)

Det finns ingen annan Gud än Jesus Kristus, tänk på detta.

”Men I ären mina vittnen, säger HERREN, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. Jag, jag är HERREN, och förutom mig finnes ingen frälsare.” (Jesaja 43:10-11)

”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en” (5 Mos.6:4)

 Jesu Kristi frid lärjungen

Påven och skökokyrkan

Rom är platsen där den stora skökan bor enl. Upp.17 kapitel.

Rom är också säte för världens största religion. Den högste ledaren är påven, Kristi ställföreträdare.

Hur kan man komma fram till att just Rom skulle uppfylla denna plats för skökans näste då?

Jo vi tror att bibeln är Guds Ord  och i Upp.17:1 och 17:9 står följande:

Upp.17:1

”…..Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten”

Upp.17:9

”….De sju huvudena äro sju berg, som kvinnan (skökan) tronar på…..”

Info hämtad från ”Rom Wikipedia”

”Enligt legenden grundades staden Rom den 21 april 753 f.Kr. (se ab urbe condita) på sju legendariska kullar vid floden Tibern av Romulus,”

Av alla världsreligioner med deras säten, så är det bara Rom som passar in på Upp.17 kapitel. Rom ligger vid stora vatten och är ju byggd på de sju kullarna.

I Rom ligger även Vatikanstaten, centrum för Romersk-katolska kyrkan där påven är dess högsta ledare.

Vem är då påven? Här följer en klar redogörelse:

” Jesus var inte ovetande om vad som skulle hända inom kristenheten efter sin himmelsfärd. Därför förbjöd han oss att "kalla någon för er `fader´, för en är er Fader, han som är i himmelen." Matt 23:9. Vilken huvudtitel har då påven? Märkligt nog just "Fader" som det italienska ordet "Papa" betyder, som vi har försvenskat till "påve".  Vidare tituleras påven med "Kyrkans Huvud", "Vår Herre Gud påven", (!) "Hans Helighet", "Överherden" (jmf 1 Petr 5:4!), "Prinsars och Kungars Fader", "Världens Härskare", "Vår frälsare Jesu Kristi Ställföreträdare" m m. Hur stämmer det med "den som är minst bland er alla, är störst", enligt Lukas 9:48? Dessutom tilltalas påven även med: "Helige Fader", samma namn som Jesus använder i Joh 17:11 om Gud Fader. "Skenhelige fader" vore nog mer passande på sådana titelsjuka personer! Påvetiteln "Kristi Ställföreträdare" är väldigt avslöjande. Den tredubbla krona som varje påve kröns med, har den latinska inskriptionen "Vicarius Filii Dei", vilket betyder Guds Sons Vikarie! Talvärdet för denna titel på latin är 666. Antikrist betyder faktiskt "istället för Kristus", "vicekristus". Att påvekronan är tredubbel betyder att påven skulle vara kung i Himmelen, på jorden och under jorden! Jmf  med Fil. 2:10! Den katolska tidningen "The Universe" återgav en påvekröning med dessa ord den 27/6 1846: "Han bärs i påvestolen och placeras på Högaltaret, en plats helgad genom den faktiska närvaron av blodet, kroppen, själen och gudomligheten av den levande Kristus. Han sitter på Högaltaret, använder det som sin fotapall, där tronar han som Kung, han tillbeds som en Gud på samma sätt som den helgade oblaten tillbeds, visar sig själv som vore han Gud." Biskopen av Bayloone  beskrev 1896 påven som: "Den synliga personifieringen av Guds Ande"!

Efter att ha heligförklarat den ena obibliska lärosatsen efter den andra under 1600 år, kom Vatikanen 1870 helt logiskt fram till att påven är "ofelbar i tjänsten". Förutom total avsaknad av bibliskt stöd för en sådant oerhört anspråk, strider det mot allt förnuft samt mot hela kyrkohistorien. Falska profeter brukar ha sådana anspråk om sig själva däremot. Dogmen att påven är ofelbar innebar att även alla de tidigare påvarna förklarades ha varit ofelbara. Att det varken stämmer med katolska kyrkans egen historia, eller t o m "den förste påven, Petrus", bryr man sig inte om. Flera påvar har både avsatts och exkommunicerats (uteslutits) ur kyrkan. Det har till och med funnits både två och tre "ofelbara" påvar samtidigt! "Den heliga stolen" har även flera gånger varit vakant i åratal, medan maktkampen mellan kardinalerna rasat. Enligt Paulus i Galaterbrevet 2:11 hade Petrus (Cefas) "befunnits skyldig till en försyndelse". Så bevisligen var inte ens katolska kyrkans förste "påve", ofelbar. Varken Bibeln eller arkeologin  stöder den katolska kyrkans lära om att Petrus var Kyrkans förste biskop i Rom under 25 år. Inte ett ord i hela NT säger att Petrus ens satt sin fot i Rom. Paulus avslutar sitt brev till kyrkan i Rom med att hälsa till ganska många namngivna troende, men inte till Petrus. Paulus´ sista brev skrevs år 66 c:a, i Rom, (2 Tim.) strax före sin martyrdöd. I det omnämns inte heller Petrus som "Roms förste biskop".

Alla förstår ju att den katolska läran är antikrist lära och när satan kastas ner till jorden så är det i påven som han kommer ta sin fulla boning.

Gud välsigne er

lärjungen

Gudomens hemlighet, del 2

Här följer en fortsättning på Gudomens hemlighet. Vi ska nu förflytta oss till generationen direkt efter apostlarnas tid och se hur de betraktade Jesu gudom. Först kommer följande verser som hämtats från Reformationsbibeln och som belyser att Guds Son, Jesus Kristus hade uppenbarats för Abraham.

Jesus sa:

”Abraham, er fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag, och han såg den och blev glad”

(Joh.8:56)

”Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag er: ”Jag Är”, redan innan Abraham blev till” (grek. ego eimi. Se 2 Mos. 3:14f)

(Joh. 8:58)

Irenaeus av Lyon (grekiska Εἰρηναῖος), född cirka 130 i Smyrna, död 202 i Lugdunum

Irenaeus var klar på sin förståelse av Gudomen. Och eftersom han var Polykarpus lärjunge, vilken i sin tur var S:t Johannes lärjunge (Johannes Uppenbarelse), kan vi med säkerhet veta, att han hade så fullkomlig undervisning som möjligt i detta ämne.

I volym 1, på sidan 412 i THE ANTENICENE FATHERS har vi denna förklaring av honom om Gudomen.

”Alla de andra uttrycken för på samma sätt fram en och samma varelse, Kraftens Herre, Herren, Allas Fader, Gud Allsmäktig, Den Högste, Skaparen, Görare och liknande, dessa är inte namn och titlar på en serie olika varelser utan på en och densamme.”

Irenaeus påpekade tydligt att dessa endast var titlar liksom Sarons Ros, Den Klara Morgonstjärnan, Skönast av Tiotusen och så vidare. Inte heller finns det mer än EN Gud. Hans namn är Herren Jesus Kristus.

Irenaeus skriver följande, då Abraham såg och talade med Guds Son (Hämtat från skriften ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen”)

” Vidare säger Mose att Guds Son kom och talade med Abraham. ( lite längre ned på sid. 46) Två av de tre var änglar, men en av dem var Guds Son. (Vidare lite längre ned på sidan 46. säger han följande) Det betyder att Sonen, just den som talade med Abraham, han som var Herren, fick makt att straffa sodomiterna…

Eusebios av Caesarea föddes 262 och anses vara en av de sista apologeterna, krönikör och kyrkans förste materialsamlare. I Caesarea hade tidigare en av fornkyrkans berömde lärare och författare Origenes, verkat efter år 230 eller 231 och hade fört med sig sitt rika bibliotek från Alexanderia. Eusebios skrev följande ang. Abrahams möte med Guds Son:

”Eusebios kyrkohistoria” (sid. 23-24)

”Det berättas att Herren Gud visade sig som en vanlig människa för Abraham som satt under terebinten i Mamre. Abraham föll strax ner och fastän han såg en människa med sina ögon tillbad han honom som Gud och bönföll honom som Herren. Abraham tillstod att han visste vem det var när han sade: Herre, du som dömer hela jorden, skall du inte göra vad som är rätt?

Inget förnuft skulle medge att Guds den allsmäktiges ofödda och oföränderliga väsen förvandlar sig till människogestalt eller bedrar dem som ser det i en skapad varelses skepnad, och inte heller har Skriften förfalskat det.

Vem kan då kallas Gud och Herre som dömer hela jorden och fäller en rätt dom, annat än hans preexistenta Ord som visar sig i mänsklig gestalt? Det är ju inte tillåtet att kalla en sådan varelse för alltets upphov. Om honom sägs det i psalmen: Han sände sitt ord och helade dem och rycker dem ur deras fördärv

Mose talar tydligt om honom som Herren näst efter Fadern i orden: Herren lät regna eld och svavel från Herren över Sodom och Gomorra. Också när han visade sig för Jakob i människogestalt kallas han Gud av den gudomliga skriften när han säger till Jakob: ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud.

Jakob kallas platsen ”Guds ansikte” ty, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte, och ändå skonades mitt liv.

Också Moses efterträdare Josua kallar honom för befälhavaren över Herrens här, de himmelska änglarnas och ärkeänglarnas och de överjordiska makternas ledare, den som är Faderns makt och visdom och är betrodd med den andra platsen i väldet och styret av världsalltet, fastän han endast har skådat honom i mänsklig gestalt………..”

Sid. 25

”Före världens skapelse levde och fanns ett väsen, som bistod Fadern och alltings Gud vid skapelsen av alla levande varelser. Han kallas Guds Ord och Vishet.”

Justinus Martyren, (även kallad Justinus Filosofen), född cirka 100 i Flavia Neapolis (nuvarande Nablus) i Samarien, Palestina, död cirka 165 i Rom. Han författade flera apologetiska skrifter, vilka försvarar kristendomen mot bl.a judendomen och hedendomen.

Justinus Martyren säger följande i ”Dialog med Trypho. Kap. XXXVI”

” Som du önskar, Trypho, jag ska komma till dessa bevis som du söker på det rätta stället, men nu låter du mig först berätta profetiorna, som jag önskar göra för att bevisa att Kristus kallas både Gud och Herren Sebaot, och Jacob”

Sammanfattning från de tidiga kyrkofäderna blir att Herren som Abraham såg och talade med i Mambres terebintlund är Abraham, Isak och Jakobs Gud. Hans namn är Herren Jesus Kristus. Denna sanning har kyrkor och samfund inte talat så mycket om, då de hellre velat förminska Jesus till det lilla barnet som föddes i en krubba i Betlehem.

Vi avslutar detta ämne med några rader från Irenaeus skrift ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen”), som jag tycker är så vackert:

”Dess namn är Paradiset. Och den lustgården var så skön och ljuvlig, Guds Ord vandrade ständigt omkring där och talade med människan. Därmed föregrep han framtiden då det skulle bli så att han vistades och bodde hos människorna och då lärde dem rättfärdighet”

Jesu Kristi frid

lärjungen

Uppväckt från det döda av Jesus Kristus

Lee Stoneking vittnar inför FN:s generalförsamling om hur han varit död i 45 min. och blir uppväckt från de döda av Jesus! (Eng)

Då vi kommer in 6,05 min. i videoklippet vittnar han om dopet i Jesu Kristi namn enl. Apg. 2:38. 

Namnet som är över alla andra namn, Herren Jesus Kristus.

I Paulus brev till Filipperna står att ALLA knän skola böja sig för detta namn:

"Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre." (Fil. 2:5-11) 

De kristna böjer sina knän i dopbekännelsen, då vi bekänner ALLA våra synder inför honom och får förlåtelse för dem.

"Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom." (Kol. 3:17)

Jesu Kristi frid
lärjungen

Gudomens hemlighet, del 1

Gudomens hemlighet

Människan har i alla tider försökt förklara vem Gud är. Detta har genom historiens gång vållat strider och till och med krig. I Guds Ord, Bibeln så står det också att det är en erkänt stor hemlighet. Jag har valt att citera från Reformationsbibeln som är likställd med King James bibelöversättning. Där står:

”Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet: Gud* blev uppenbarad i köttet, rättfärdigad i Anden, sedd av änglarna, predikad bland hedningarna, trodd i världen, upptagen i härligheten.” (1 Tim 3:16)

Lewi Pethrus född 1884, död 1974, var en svensk förgrundsgestalt och ledare inom Pingströrelsen. Han skrev år 1933 en bok med titeln ”Kristi vittnesbörd om Moseböckerna” där han angrep de organiserade kyrkorna och samfundens lärosystem i ämnet Kristi gudom. Här följer ett kort utdrag från boken:

”Filosofiska riktningar inom kristenheten har byggt upp vidlyftiga utförliga lärosystem på detta ord, logos-begreppet, och man har gjort högtflygande spekulationer över vad det skulle betyda. Man har på detta sätt kommit fram till teorier som det verkligen inte är lätt för enkla människor att förstå. Detta är en av orsakerna till varför man inte ska tro på dem. Allt som rör evangelium är sådant att varje enkel människa kan fatta det. I annat fall kan det inte fylla sitt ändamål. Evangelium är ingen högklassreligion eller en religion för filosofer, utan det är till för människor av olika slag. Dessa vidlyftiga spekulationer dömer sig själv.”

Den som vill läsa hela boken, kan göra det här nedanför.

Det som Lewi Pethrus troligen angriper är dessa människogjorda trosbekännelser som försöker ersätta Bibelns Ord och texter.

Vid konciliet i Konstantinopel 381 avslutades den arianska striden och den sk niceno-konstantinopolatanska trosbekännelsen antogs. Treenigheten.

Det fanns en mängd tolkningar om gudomen som blev förbjuden ett år tidigare, år 380 av Theodosius den store, romersk kejsare 375-395, som utfärdade det berömda religionsedikt, som gjorde slut på religionsfriheten i det romerska riket och gjorde treenighetesläran till den enda tillåtna religionen. Ur detta dokument, som hade titeln ”Cunctos populos” återges följande:

”I enlighet med den apostoliska undervisningen och evangeliets lära skall vi tro på Faderns, Sonens och den Helige Andes gudomlighet i likvärdigt majestät och helig treenighet. De som följer denna lag ger vi rätt att anta TITELN KATOLSKA KRISTNA.”

Här följer ett antal läror som förbjöds genom att de betraktades som en heresi (villolära):

Eunomianerna var uppkallade efter biskop Eunomios, som förnekade Kristi och Andens gudomlighet.

Anomoier och arianer lärde, att Sonen var olik Fadern.

Eudocianerna var uppkallade efter biskop Eudoxios, som betonade Sonens olikhet med Fadern.

Semiaranerna räknades som arianer ”till hälfte”

Pneumatomakerna (andebekämparna) förnekade Andens gudomlighet.

Sabellianerna var anhängare till den romerska presbytern Sabellius, som lärde att Treenigheten endast var olika framträdelseformer av Gud.

Marcellianerna delade den av Marcellus av Ancyra förkunnade läran, att skillnaden mellan Fadern och Sonen endast var tillfällig.

Fotinianerna var anhängare till Fotinos, som lärde att Sonens mänsklighet endast var temporär och att han vid tidens slut skall uppgå i Fadern.

Apollinaristerna delade Apollinaris av Laodikeias uppfattning, att Kristus saknade mänsklig själ och att hans medvetande var enbart gudomlig.

Alla dessa läror och lärare betraktades som heresi och de förlorade sin biskopsstatus av Konstantin och ersattes av andra som följde treenighetens gud. (Texten hämtad från ”Kyrkligt Documentarium” Kyrkans historia i dokument, skriven av Martling.)

Nicea konciliet år 325 var startskottet för kejsaren Konstantin att försöka ena de kristna i en lära. Här följer en kort sammanfattning från apostlarnas martyrtid till Nicea år 325.

De tre första århundradena förföljdes det sanna vinträdet i omgångar, vilket oftast betydde martyrskap genom tron på Jesus. Plötsligt i början på 300 talet, strax innan Nicea konciliet skall genomföras, ändras strategin mot de kristna, genom att låta dem få utöva sin tro i hela Romarriket. De blir fredade och får tillbaka sina församlingslokaler o.s.v.

År 314:

Augustinus uttryckte följande ståndpunkt, som allmänt hyllades av västerlandet och som hade fastlagts av konciliet i Arles år 314. Därmed blev det ett avslut för döpandet i Jesu Kristi namn (Apg.2:38).

”Om någon kommer till Kyrkan från en heresi, skall han tillfrågas om dopbekännelse. Om det synes säkert, att han blivit döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, skall han endast handpåläggas, så att han tar emot den Helige Ande. Om hans svar vid tillfrågan inte innehåller denna TREENIGHET, då skall han döpas.” (Texten är hämtad från ”Kyrkligt Dokumentarium” Kyrkans historia i dokument, skriven av Martling.)

År 325:

Konstantin och hans teologiska rådgivare, biskopen Hosius av Cordova (257-357) var initiativtagare till Nicea konciliet 325 . Han biskopskröntes år 296 och blev Konstantins personlige rådgivare år 313. Konstantin hade i sin tur förberett detta möte genom att erbjuda biskopar förmåner såsom skattebefrielser m.m om de anslöt sig till frågan om att den allsmäktiga gudomliga makten innehöll  tre personer, d.v.s. en Fader, en Son och en Helig Ande. Detta passade honom, eftersom han dyrkade Solguden som den högsta makten, medans de kristna sammanfattade hela gudomen i Jesus Kristus (Kol 2:9). Konstantin hade inte övergett tron på sina hednagudar vid Nicea 325.

Dopfrågan och gudomen är det som avhandlas vid Niceakoncilet. De som menade att Jesu egna ord i Matt.28:19, står högre i kurs än Petrus ord i Apg.2:38-39, vann gehör efter påtryckningar av kejsare Konstantin. Detta resulterade i att dopet formaliserades till tre personer i gudomen, medans dopet i Jesu Kristi namn avskaffades helt. Dopet i Jesu Kristi namn passade inte in i den Niceanska formeln. I Nicea formeln skrevs in att Sonen är av samma väsen som Fadern.

"Majoriteten av konciliet ville uttrycka Kristi gudom i enbart bibliska termer liksom Eusebios. ”Tillsammans med de andra gav han efter för kejsarens påtryckningar och antog uttrycket ”av samma väsen (homoousios) men liksom många andra gjorde han det långt ifrån helhjärtat.” (Texten är hämtad från ”Eusebios Kyrkohistoria” Svensk översättare och inledning av Olof Andren)

Ungefär 50 år efter Nicea koncilet, år 380 avskaffar kejsaren Theodosius I religionsfriheten och den katolska kyrkans treenighetslära blir allhärskande. Detta blir början på det fria fall som sedan följde med kommande koncilier.

Sammanfattning:

Det vi kan lära oss av historiens misslyckanden som åstadkommit mängder av människogjorda trosbekännelser är att endast tro på Guds Ord. Vi kan också se att majoriteten av konciliet vid Nicea ville uttrycka Kristi gudom i enbart bibliska termer.

Jag tror att dessa biskopar som försökte försvara sanningen hänvisade till följande bibelställen. Vad tror ni som läsare? Här följer några bibelcitat. Fyll gärna på med flera bibelverser i era kommentarer.

”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en” (5 Mos.6:4)

Från Reformationsbibeln.

”Ty i honom bor Gudomens hela fullhet kroppsligen” (Kol. 2:9)

"Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Guden, som är vid Faderns bröst, han har uppenbarat honom"

(Joh. 1:18)

”Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,” (Joh. 5:37) (Varför? Ingen kan se eller höra en Ande.)

”Och ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen. Människosonen, som är i himlen”

(Joh. 3:13)

”Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit han var förrut”

(Joh. 6:62)

”Därför sade jag till er att ni skall dö i era synder. Ty om ni inte tror, att ”Jag Är”, skall ni dö i era synder” (grek. ego eimi. Se 2 Mos. 3:14f)

(Joh.8:24)

(Vem är den Helige Ande?)

"Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, för att HAN SKALL FÖRBLIVA HOS ER FÖR ALLTID, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot, eftersom den inte ser honom och inte känner honom. Men ni känner honom, eftersom han förbliver hos er och SKALL VARA I ER. Jag skall inte lämna eder faderlösa, JAG SKALL KOMMA TILL ER" (Joh.14:16-18)

”Jag och Fadern är ett.” (Joh. 10:30)

”Fadern är i mig och jag i honom” (Joh. 10:38)

Min slutsats blir att Anden som är Fadern bor i gestalten Jesus Kristus fullt ut. Det är Faderns kropp i skapelsen som har utgått från Honom själv. Kyrkofadern Justinus Martyren (år 100-165) säger det samma.

Justinus Martyren, dialog med Trypho

Kapitel Lx1-Visdomen är född av Fadern, som eld från eld

”Jag skall ge er en annan vittnesbörd, mina vänner,”sa jag,” från skiften, att Gud födde i början, innan alla varelser, en viss förnuftig makt som utgår från sig själv, som är kallad genom den Helige Ande, nu Herrens härlighet, nu Sonen, åter Visheten, återigen Ängeln, sedan Gud, och därefter Herren och Ordet, och vid ett annat tillfälle kallar han sig själv för Hövitsmannen (anförare för Herrens här, ), när han visade sig i mänsklig form för Josua , Nuns son. För han kan kallas alla dessa namn, eftersom han hjälper Faderns vilja, och eftersom han var född av Fadern genom en viljeakt, precis som vi ser händer hos oss, när vi ger ut några ord, avla vi ordet”

Jesu Kristi frid med er alla.

lärjungen

Sanningen om dopet

Jesus sade: ”Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst”
(Mark. 16:16)

”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt. 28:19)

”Petrus svarade dem: ”Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.” (Apg. 2:38)

Två hemligheter framkommer vid dessa texter. Dels uppenbarar sig Gud till skapelsen såsom Fader, Son och Helig Ande. Detta är egenskaper på vad Gud är. Namnet framkommer av Petrus på pingstdagen. Faderns namn, Sonens namn och den Helige Andes namn är Herren Jesus Kristus. Därför ska vi låta döpa oss när vi kommit till tro på Honom i Jesu Kristi namn. En Gud uppenbarad i en person. Anden som bor i tabernaklet, kroppen Jesus Kristus. Det var därför som profeten Jesaja skrev att Messias namn skall vara ”Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste”
(Jes. 9:6)

Ni kan läsa mera om det sanna dopet på följande länk:
http://www.globaltracts.com/images/tracts/SWE-Swedish/SWE-WaterBaptism.pdf

Petrus säger följande om detta Guds frälsarnamn (singularis)
”så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda — att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig. Han är ’den stenen som av byggningsmännen’ — av eder själva — ’aktades för intet, men som har blivit en hörnsten’. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.” (Apg.4:10-12)

Samfunden och kyrkorna anser att det fattas något om vi bara tillber Gud i Jesu Kristi namn, därför att de ser inte Guds Son fullt ut, att allt är sammanfattat i Honom.

Dopets förändring genom historien:

Den första och mest vrånga förändring av det urkristna dopet kom omkring år 100, med en trefaldig nedsänkning i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Didache som räknas till de apostoliska fäderna återger ett avsnitt om dopet. Skriften antas ha tillkommit omkring år 100 i Syrien eller Palestina. Texten är hämtad från ”Kyrkligt Dokumentarium” (Kyrkans historia i dokument) skriven av Martling.

”Vad dopet beträffar, så skall ni döpa så: Sedan ni först sagt allt detta, döp i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn i levande vatten. Men om du inte har levande vatten, döp i annat vatten, om du inte kan döpa i kallt vatten, så döp i varmt. Om ni inte har någotdera, så gjut vatten tre gånger över huvudet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.”

Bortåt år 200 blev förändringen större. Barndopet omtalas först av Irenaeus, omkring 180. Det angrips av Tertullian omkring 200, men försvarades av Cyprianus. Origenes menade ändå att det var apostoliskt.

Barndopets fader är vid närmare studium, utan tvekan biskop Cyprianus. År 253 samlade han i Kartago (Nordafrika) ett 60-tal biskopar till ett kyrkomöte, där dopet av späda barn proklamerades. Kanske någon invänder ”Men biskop Tertullianus var ju motståndare till barndopet, och han dog 220. Alltså måste det ha förekommit redan då”. Det enda man härvid kan åberopa är en diskussion, som biskopen hade med en kvinna, tillhörande en villfarande sekt från Frygien i Mindre Asien. Och det var ej fråga om dop av späda barn utan av en flicka på 8 år.

Vi återgår till kyrkofadern Cyprianus och lyssnar till vad han säger i biskopsmötet i Kartago:

”Vi hava därför i mötet fattat det beslutet, att man icke får tillbakavisa någon ifrån den gudomliga nåden. Eftersom detta gäller i allmänhet, så måste det också, tror vi, iakttagas särskilt i fråga om barnen, vilka desto mera förtjäna vår hjälp och den gudomliga barmhärtigheten, eftersom de strax efter födelsen börjar gråta och därigenom anropar oss om hjälp.”
På sådana grunder byggdes barndopsteorin upp.

Det säger sig självt att magiken ökte, när allt det som hörde till vuxendopet överfördes till barndopet. Det blev en väldig förskjutning i dopläran från det personliga och psykologiska till det omedvetna, från det verkliga till inbillning, utan stöd i erfarenhet och upplevelse. Men först och sist, måste urkristendomens medvetna nya födelse förvanskas, med dess starka ingrepp utav allvarliga ånger och levande tro, den sjönk ned till något omedvetet och något opersonligt.

Augustinus uttryckte följande ståndpunkt, som allmänt hyllades av västerlandet och som hade fastlagts av konciliet i Arles år 314. Därmed blev det ett avslut för döpandet i Jesu Kristi namn (Apg.2:38).

”Om någon kommer till Kyrkan från en heresi, skall han tillfrågas om dopbekännelsen. Om det synes säkert, att han blivit döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, skall han endast handpåläggas, så att han tar emot den Helige Ande. Om hans svar vid tillfrågan inte innehåller denna TREENIGHET, då skall han döpas.” Texten är hämtad från ”Kyrkligt Dokumentarium” (Kyrkans historia i dokument) skriven av Martling.

I en gammal brasiliansk bibel återfinner vi följande kommentar:
" Enligt den Heliga Skriften döpte de första församlingarna bara i Herren Jesu namn. Men vi, den Romersk-Katolska kyrkan, förändrade detta vid kyrkomötet i Nicaea år 325 e.Kr. Sedan dess har vi följt dopformuleringen " i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn."

Vi kan därför konstatera att alla kyrkor och samfund som döper i Guds egenskaper, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn är sprungen ur den katolska kyrkans mystik. Theodosius den store, romersk kejsare 375-395, utfärdade år 380 det berömda religionsedikt, som gjorde slut på religionsfriheten i det romerska riket och gjorde kristendomen till den enda tillåtna religionen. Ur detta dokument, som hade titeln ”Cunctos populos” återges följande:

”I enlighet med den apostoliska undervisningen och evangeliets lära skall vi tro på Faderns, Sonens och den Helige Andes gudomlighet i likvärdigt majestät och helig treenighet. De som följer denna lag ger vi rätt att anta TITELN KATOLSKA KRISTNA.”

Sammanfattning om dopet:

Då lärjungarna efter Jesu död började predika tro på Jesus som Herre, döpte de dem som trodde och tog därmed upp dem i församlingen. Det urkristna dopet förutsatte alltid tro som dopvillkor, därför kunde de inte döpa småbarn. Vidare blev det urkristna dopet inte förrättat genom bestänkning, utan genom nedsänkning. Inte tre gånger, som en del gör, utan bara en enda gång, som har sin naturliga förklaring i det att DOPET SKEDDE I ENBART JESU KRISTI NAMN.

”Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen” (Kol. 2:9)

Nästa inlägg kommer handla om ”Kristi Gudom” eftersom dopet och gudomen hänger ihop.

Herren Jesu Kristi frid
lärjungen