Sanningen om dopet

Jesus sade: ”Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst”
(Mark. 16:16)

”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt. 28:19)

”Petrus svarade dem: ”Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.” (Apg. 2:38)

Två hemligheter framkommer vid dessa texter. Dels uppenbarar sig Gud till skapelsen såsom Fader, Son och Helig Ande. Detta är egenskaper på vad Gud är. Namnet framkommer av Petrus på pingstdagen. Faderns namn, Sonens namn och den Helige Andes namn är Herren Jesus Kristus. Därför ska vi låta döpa oss när vi kommit till tro på Honom i Jesu Kristi namn. En Gud uppenbarad i en person. Anden som bor i tabernaklet, kroppen Jesus Kristus. Det var därför som profeten Jesaja skrev att Messias namn skall vara ”Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste”
(Jes. 9:6)

Ni kan läsa mera om det sanna dopet på följande länk:
http://www.globaltracts.com/images/tracts/SWE-Swedish/SWE-WaterBaptism.pdf

Petrus säger följande om detta Guds frälsarnamn (singularis)
”så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda — att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig. Han är ’den stenen som av byggningsmännen’ — av eder själva — ’aktades för intet, men som har blivit en hörnsten’. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.” (Apg.4:10-12)

Samfunden och kyrkorna anser att det fattas något om vi bara tillber Gud i Jesu Kristi namn, därför att de ser inte Guds Son fullt ut, att allt är sammanfattat i Honom.

Dopets förändring genom historien:

Den första och mest vrånga förändring av det urkristna dopet kom omkring år 100, med en trefaldig nedsänkning i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Didache som räknas till de apostoliska fäderna återger ett avsnitt om dopet. Skriften antas ha tillkommit omkring år 100 i Syrien eller Palestina. Texten är hämtad från ”Kyrkligt Dokumentarium” (Kyrkans historia i dokument) skriven av Martling.

”Vad dopet beträffar, så skall ni döpa så: Sedan ni först sagt allt detta, döp i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn i levande vatten. Men om du inte har levande vatten, döp i annat vatten, om du inte kan döpa i kallt vatten, så döp i varmt. Om ni inte har någotdera, så gjut vatten tre gånger över huvudet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.”

Bortåt år 200 blev förändringen större. Barndopet omtalas först av Irenaeus, omkring 180. Det angrips av Tertullian omkring 200, men försvarades av Cyprianus. Origenes menade ändå att det var apostoliskt.

Barndopets fader är vid närmare studium, utan tvekan biskop Cyprianus. År 253 samlade han i Kartago (Nordafrika) ett 60-tal biskopar till ett kyrkomöte, där dopet av späda barn proklamerades. Kanske någon invänder ”Men biskop Tertullianus var ju motståndare till barndopet, och han dog 220. Alltså måste det ha förekommit redan då”. Det enda man härvid kan åberopa är en diskussion, som biskopen hade med en kvinna, tillhörande en villfarande sekt från Frygien i Mindre Asien. Och det var ej fråga om dop av späda barn utan av en flicka på 8 år.

Vi återgår till kyrkofadern Cyprianus och lyssnar till vad han säger i biskopsmötet i Kartago:

”Vi hava därför i mötet fattat det beslutet, att man icke får tillbakavisa någon ifrån den gudomliga nåden. Eftersom detta gäller i allmänhet, så måste det också, tror vi, iakttagas särskilt i fråga om barnen, vilka desto mera förtjäna vår hjälp och den gudomliga barmhärtigheten, eftersom de strax efter födelsen börjar gråta och därigenom anropar oss om hjälp.”
På sådana grunder byggdes barndopsteorin upp.

Det säger sig självt att magiken ökte, när allt det som hörde till vuxendopet överfördes till barndopet. Det blev en väldig förskjutning i dopläran från det personliga och psykologiska till det omedvetna, från det verkliga till inbillning, utan stöd i erfarenhet och upplevelse. Men först och sist, måste urkristendomens medvetna nya födelse förvanskas, med dess starka ingrepp utav allvarliga ånger och levande tro, den sjönk ned till något omedvetet och något opersonligt.

Augustinus uttryckte följande ståndpunkt, som allmänt hyllades av västerlandet och som hade fastlagts av konciliet i Arles år 314. Därmed blev det ett avslut för döpandet i Jesu Kristi namn (Apg.2:38).

”Om någon kommer till Kyrkan från en heresi, skall han tillfrågas om dopbekännelsen. Om det synes säkert, att han blivit döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, skall han endast handpåläggas, så att han tar emot den Helige Ande. Om hans svar vid tillfrågan inte innehåller denna TREENIGHET, då skall han döpas.” Texten är hämtad från ”Kyrkligt Dokumentarium” (Kyrkans historia i dokument) skriven av Martling.

I en gammal brasiliansk bibel återfinner vi följande kommentar:
" Enligt den Heliga Skriften döpte de första församlingarna bara i Herren Jesu namn. Men vi, den Romersk-Katolska kyrkan, förändrade detta vid kyrkomötet i Nicaea år 325 e.Kr. Sedan dess har vi följt dopformuleringen " i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn."

Vi kan därför konstatera att alla kyrkor och samfund som döper i Guds egenskaper, i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn är sprungen ur den katolska kyrkans mystik. Theodosius den store, romersk kejsare 375-395, utfärdade år 380 det berömda religionsedikt, som gjorde slut på religionsfriheten i det romerska riket och gjorde kristendomen till den enda tillåtna religionen. Ur detta dokument, som hade titeln ”Cunctos populos” återges följande:

”I enlighet med den apostoliska undervisningen och evangeliets lära skall vi tro på Faderns, Sonens och den Helige Andes gudomlighet i likvärdigt majestät och helig treenighet. De som följer denna lag ger vi rätt att anta TITELN KATOLSKA KRISTNA.”

Sammanfattning om dopet:

Då lärjungarna efter Jesu död började predika tro på Jesus som Herre, döpte de dem som trodde och tog därmed upp dem i församlingen. Det urkristna dopet förutsatte alltid tro som dopvillkor, därför kunde de inte döpa småbarn. Vidare blev det urkristna dopet inte förrättat genom bestänkning, utan genom nedsänkning. Inte tre gånger, som en del gör, utan bara en enda gång, som har sin naturliga förklaring i det att DOPET SKEDDE I ENBART JESU KRISTI NAMN.

”Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen” (Kol. 2:9)

Nästa inlägg kommer handla om ”Kristi Gudom” eftersom dopet och gudomen hänger ihop.

Herren Jesu Kristi frid
lärjungen